Parina.. helt enkelt

Förtvivlad

Publicerad 2013-07-02 12:28:33 i Jag ... helt enkelt

Jag vet inte om jag ska säga förtvivlad eller förvirrad för jag tror att min förvirring gör mig förtvivlad. Idag är det tisdag och jag har varit hemma i 5 dagar. Under dessa fem dagar har jag haft nöjet att få vara med min släckt igen. Det var jätteroligt att få träffa alla igen efter ett år ifrån varandra.

 

Det är skönt att vara hemma i mitt egna rum med mina saker och framför allt äta upp sig. Jag har gått ner 8kg sen jag åkte. Det är lite märkligt för jag kände mig inte tjock när jag åkte och jag känner mig inte supersmal nu men det är skillnad på mina kläder. Dom bara trillar av mig. Jag har inte haft storlek S sen jag var 16 år. Men men nog om min vikt för det förtvivlar mig inte ett dugg.

 

Jag har levt ett annat liv. Jag kan inte säga ett nytt liv för det har alltid funnits där och jag tog steget att utforska det för ett år sen. Ett år har gått så snabbt. Så snabbt att det känns som om jag har bara varit borta en vecka. Det handlar inte bara om att det inte har hänt så mycket här hemma utan det handlar om att jag ofrivilligt har hamnat i den personen jag var innan jag åkte.

 

Varför jag säger ofrivilligt är för att jag kände mig väldigt ensam innan jag åkte. Jag hade åstadkommit så mycket under de två senaste året och jag var fortfarande inte nöjd. Jag var så ensam och mer ensam när jag hade nått mina mål. Eftersom jag hade satt så höga mål att jag fick lägga så mycket energi på att nå målen så fanns det inte tid eller energi att känna mig ensam. När jag väl nådde målen kom tankarna tillbaka och lyckan var inte långvarig.

 

Jag hade höga mål för Australien. Jag jobbade hårt som bara en för det. Men det är inte som hemma. Där fick jag beröm om jag kunde hålla ett samtal längre än 2 minuter. Där hjälpte folk mig utan ens jag behövde eller ville ha hjälp. Och det var precis vad de var, folk. Oidentifierade människor som ändå vill dig väl. Så otroligt ovant vad jag är van vid här hemma. Det fanns liksom ingen press på mig att lyckas så stort som jag ville längre. Det hindrade dock inte mig från att jobba hårt men det fick mig att inse att det inte är allt i livet.

 

När jag skulle hem var jag glad att få vila. Jag hade jobbat hårt i skolan, vilket resulterade i 11 MVG och 6 VG. Samtidigt som jag pluggade heltid jobbade 20-30 timmar i veckan. Som sagt en paus var välbehövd !

 

Nu är jag rastlös. Jag ville ha paus för att vila upp mig och göra saker som jag inte har gjort på länge. Det lyckades jag göra på 3 dagar och nu är jag rastlös. Nu har jag ett fullspäckat schema på två veckor men jag har ändå hunnit komma ner i rastlösa träsket.

 

Vad kommer hända sen ? Kommer jag få som jag vill ? Kommer jag bli lycklig ? Kommer denna känslan av rastlöshet någonsin försvinna ? När kommer jag sluta att känna mig ensam ? Vad är mina nya mål ? Hur ska jag kunna toppa det som jag har gjort hitintills ?

 

Detta cirkulerar i mitt huvud dag ut och dag in. Året var 2005 och skulle jag söka till Klippans gymnasieskola. 15år och skulle välja min framtid. Jag valde turism för jag ville jobba med saker som jag tyckte var kul på fritiden och passa min personlighet. Jag lovade mig två saker då också:

 

1 Jag kommer ALDRIG fastna i Klippan. Jag vill så långt bort som jag kan komma.

2 Efter gymnasiet ska jag plugga max 4 år och sen jobba resten av livet. Jag ville inte bli som de som jobbar direkt efter gymnasiet, flyttar hemifrån och sen måste flytta hem igen när de ska plugga. Typ vara 25 år och bo hemma.

 

Så vad har hänt sen dess? Efter gymnasiet flyttade jag ifrån Klippan. Jag blev den yngsta som blev antagen till den ledande turism högskolan i landet och pluggade där i två år. Jag flyttade BOKSTAVLIGEN så långt ifrån Klippan jag kunde komma för att specialisera mig på event. En av de 4 byggstenarna i Turism. Så jag pluggade samtidigt som jag jobbade på det största event/underhållning företaget i Australien. När jag ser det på mitt CV och när jag säger det låter det så maffit alltså men jag jobbade hårt för att få det.

 

Jag har nått de sakerna jag sa till mig själv 2005, när jag knappt var 15år gammal. Jag var bara ett barn som inte passade in och hade stora drömmar. Jag är inte ledsen för att jag inte passade in för det är det som har gjort mig till den jag är idag. Jag är lite ledsen eller med förtvivlad att jag fortfarande inte är nöjd efter att ha åstadkommit så mycket. För det kan jag se, jag kan se att jag har åstadkommit så otroligt mycket men jag är inte nöjd. Lyckan är inte långvarig.

 

Är det något fel på mig ? Vilken pusselbit är det som fattas ?

Tro mig om jag hade vetat så hade jag gjort allt för att hitta den.

 

 

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2013-07-02 15:48:37

Hej Parina! När jag läser det du skrivit kan jag konstatera att du utvecklats och förändrat väldigt mycket sen den tid du och jag träffades varenda skoldag! Men du kommer alltid att vara du - på gott och ont... Kanske får du lära dig att leva med din rastlöshet och din ensamhetskänsla. Men jag är helt säker på att du aldrig kommer att fastna i något du inte själv vill. Din drivkraft kommer att föra dig vidare till nya mål i livet! :) Den "baksmälla" du känner nu är väl rätt naturlig med tanke på att du kommer hem till Semestersverige efter att ha levt ett ganska häktiskt liv på andra sidan jordklotet. Välkommen hem! :) Kram från Gunilla

Kommentera inlägget

Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela